Om Body Missing

Historien är bekant. Jag tror att du känner till den väl. Hur Hitler och nyckelpersoner i Nazistregeringen tog konstverk från offentliga och privata samlingar överallt i Europa, med alla tänkbara medel, inklusive stöld och tvångsförsäljning. De bästa av de här verken var avsedda för det planerade museet i Linz, och förvarades för detta ändamål i saltgruvorna i Alt Aussee.

Och kanske kommer du också ihåg, hur Eigruber, Nazistfunktionären ansvarig för Linzområdet, gav order om att bomber skulle placeras inuti gruvorna, så att de skulle detonera innan de allierade kunde komma in; hur gruvarbetarna (och förmodligen många andra) tog åt sig äran för att ha sabboterat denna plan och därmed ha räddat konsten; hur det bland de första ämbetsmännen som kom dit under befrielsen av Europa, var konstexperter, hur det var deras uppgift att finna de hemliga gömställena, återställa och restaurera och dokumentera konstverken, och påbörja processen med att återbörda dessa till sina rättmätiga ägare.

Även om saltgruvorna i slutändan inte blev sprängda som planerat, var det ändå svårt att mitt i all förvirring klara ut vad som faktiskt hade funnits i lagringskamrarna.

När Transit Bar installerades på Offenes Kulturhaus i Linz och blev en samlingspunkt för konstnärerna som ställde ut på övervåningen, gick samtalen ofta över till de obesvarade frågorna som omgav den saknade konsten. Sakta, började stamgästerna i baren att ta med sig listor, fotografier, rapporter, funna på ett eller annat sätt, ofta motsägelsefulla, och försökte göra vad deras motparter 50 år tidigare redan försökt göra: att försöka säkerställa vilka verk som ursprungligen hade förvarats i Alt Aussee åt Führer museet, och som på något vis hade försvunnit.

I ett utbrett klimat av icke-vetande, är det lätt att glida över till specifika verk, vare sig de var avsedda för Linz eller ej, och för någon att säga, "Jag har alltid varit nyfiken på de förlorade Canalettos." Eller för någon annan att skaka på sitt huvud, och beklaga försvinnandet av en speciell Courbet som man bara känner till namnet på, ingen minns att de någonsin sett bilden. En kvinna känner att hon nästan kan se den förlorade förstudien till en Tintoretto målning som annars bara överlevt som fotografi. Någon ny vid bordet diskuterande den generella naturen i det förlorade har ingen speciell önskan att just den eller den målningen återfanns. "det är helt vansinnigt" säger han, "Det var då, och det är nu."

Trots detta, så upplever sig konstnärerna sig, en och en, dragna till vissa verk som om det av sig själv skapades en plan för att rekonstruera dessa.

Det skulle inte bli några vanliga rekonstruktioner, emellertid. Nej, det skulle inte vara intressant alls. Planen som utkristalliserades var att realisera personliga visuella länkar mellan nutida konstnärligt arbete och specifika förlorade verk; en gest.

Transitbaren är borta nu. Någonting annat tog källarutrymmet i anspråk för några veckor sedan. Det är nu en vegetarisk restaurang igen, med hyggliga priser, med en bullrig publik på helgerna. Men i rummen, trapporna och korridorerna uppe och nere, pågår en ständig aktivitet.

Några konstnärer vill inte röja sin identitet, och vill att denna anonymitet ska respekteras. Andra är villiga att inkludera betraktaren i undersökningsprocessen och dessa är här nu:
Joanna Jones, Alice Mansell, Mickey Meads, Bernie Miller, Piotr Nathan, Daniel Olson, Jeanne Randolph, Michel Daigneault och Stephen Schofield, Judith Schwarz, Betty Spackman och Anja Westerfrölke Du kan nå deras arbetsplatser från deras stambord i baren.


En inbjudan:

Redogörelserna av konsekvenserna av konststölderna som utfördes av tredje riket är motsägelsefulla. Vissa verk som man trodde hade förlorats för evigt dyker upp igen i världens finaste museer och auktionshus. Det är svårt att skilja mellan det som verkligen är förlorat och det som bara är dolt för betraktning, mellan det som är stulet och det som har smugit sig in i privata och offentliga samlingar i ett annat namn, betydelsen av dessa frånvaranden kommer att fortsätta att variera. Om dessa frågor intresserar dig, och om du vill deltaga i diskussionen i form av text eller i bild, skicka oss ett meddelande till artworks@yorku.ca.


Transit Bar byggdes för första gången i Kassel, 1992, och rekonstruerades i Toronto 1994. Mellan dessa två tillställningar fanns baren åtkomlig genom "The Body Missing Web site", den undersökning som Vera Frenkel startade i Linz kring de planer som fanns för ett Hitlermuseum där.